josefinesmelodi

Jag sitter och funderar över hur det kommer sig att det nu ibland dröjer en vecka eller två mellan inläggen... För jag vill inte sluta blogga. Jag tycker fortfarande det är lika kul att ibland gå tillbaka i arkivet och bli påmind om händelser och minnen. Men det är främst tiden. Tiden som inte finns.

 

Men ibland finns tiden och ändå har jag inte ro att landa och skriva av mig. Och när det gått ett par dagar (veckor!) känns något litet inlägg för litet. Att viktigheten i det lilla försvinner.

 

Och en annan sak som hör hit. Alla hemskheter i världen. Det sista året har terror, krig, svältkatastrofer och den globala uppvärmningen, ja hela världsläget gjort att det har varit svårt att skriva om min vardag, som är så liten i jämförelse med allt det stora. Vad betyder det vad jag har gjort, vad jag tänker, när krig och attentat sker överallt? Dokumentären "Rop från Syrien" fick mig inte att må bättre... Utan gav mig ett illamående som liksom hållit sig kvar i flera veckor. Inte blev det bättre efter senaste dådet i Manchester. Det värsta är att jag ser inte att det ljusnar.

 

Det kom upp en bild i flödet på Instagram från UNHCR för ett par månader sen som gav mig ett slag i magen. Denna bild har etsat sig fast i mig. Det var som en påminnelse om hur lyckligt lottad jag och min familj är. Att vi har tak över huvudet. Jobb att gå till. Familj som slipper splittrats på grund av väpnade konflikter. Då känns det fel att samtidigt blogga om tankar om vilken kommod som passar bäst i nya badrummet. För vad spelar det för jävla roll?

 

 

Men samtidigt kan jag ju inte leva här, i min lilla verklighet, med någon form av skam för att jag drog en vinstlott. Att jag föddes just här. För den skammen gör inte världen bättre. Jag måste låta mig få vara i min verklighet utan ett sting av dåligt samvete. Tro mig, jag bryr mig så om dessa människor på flykt. Jag är engagerad. Jag vill bli hoppfull inför framtiden.  

 

/Josefine