BUS

Idag var det en stor dag för en liten tjej. Hon har fått vänta. Och längta. En dag på busfabriken på Alicia - det var värt att vänta på! 

 
/Josefine

London

Efter att ha sovit rekordlite innan klockan ringde 04:00 i torsdags gav jag och M oss iväg. Alla dessa "tänk-om-tankar... Och, ja, det kändes från början mer jobbigt än kul. Men när vi väl kom fram kunde jag faktiskt släppa dessa känslor om att vara på fel plats. Jag vet att barnen hade det fantastiskt hos mina föräldrar och det gjorde mig lugn.
Jag och Marcus hade tre riktigt fina dagar. Vi gick, flera mil. Upplevde det engelska vädret för första gången på riktigt. Åt bara en massa god mat på bra restauranger (det är verkligen så värt att lägga lite tid på att samla tips om bra mat inför en resa!). Strosade i Covent Garden. Shoppade lite lagom på Oxford street. Hängde en heldag med fina Linda. Besökte matmarknaden Borough Market som vi alla tre tokgillade. Åt tapas och drack god prosecco. Jag och M var på "Motown the Musical" och tänkte att lillkillen som spelade en ung Michael Jackson måste vara bland det bästa vi sett någonsin. Hela söndagen spenderades i Arsenal där vi drack öl på sunkig pub i solsken och fick sedan en häftig fotbollsupplevelse på Emirates Stadium. Efter att ha ätit en pizza i världsklass (tack för det tipset Linda...) kände vi oss färdiga med vår weekend och morgonen efter flög vi hem till våra sagoskatter.

Bilder kommer här!:


/Josefine

Tanka kärlek

Har varit på återbesök för mitt öga idag. Inflammationen har lagt sig och ska nu bara läka ut det sista. Slipper nu de pupillvidgande dropparna. Så nu ser jag bättre och skrämmer inte den jag pratar med. 

Annars är det packning som pågår här hemma. Organiserat kaos. Försöket slå bort alla "tänk om..."-tankar. Jag pussar mina små extra mycket. Skriver brev som de ska läsa varje frukost. Steker pannkakor. Läser ännu fler böcker än vanligt. Och pussar lite till. Försöker tanka upp deras kärlek i hela min kropp. Förklarar för mig själv att jag inte ska vara borta en tre månader utan tre dygn.  Men det hjälper knappast... 


Igår hade jag och Elvin mysdag. Vi spenderade 45 minuter på att kolla en grävmaskin. Elvin var mycket nöjd. 

/Josefine 

Jag blir lite trött...

Tänk att en helg alltid passerar så fort. Igår hade vi lite försenat påskfirande på Nissalund. Lilja fullkomligt älskar att få leka med sina storkusiner. Det bjöds på en fantastisk god lax, påskharen hade fixat skattjakt och vi grillade korv på kvällen. En fin dag.
 
Men det blev en sämre kväll. Började känna smärta och tryck bakom en ögat. Det blev rött och jag blev ljuskänslig. Mötande bilars lampor kändes som knivar. Misstänkte redan igår att jag fått samma ögonsjukdom som min mamma har. Och efter ett par timmar på akuten på ögonmottagningen idag blev det bekräftat- "irit", eller regnbågshinneinflammation. Det är en ögonsjukdom som tyvärr är ärftligt och som går hand i hand med Bechterews sjukdom (spondartrit) som är den reumatiska sjukdom som jag haft sen jag var liten. Nu väntar kortisonbehandling i ca. fyra veckor. Jag blir lite trött, det måste jag erkänna. Nu kan inflammationerna i kroppen verkligen sätta sig från topp till tå. Det som ändå är positivt är att eftersom jag vetat att det fanns hög risk att jag kunde få detta i ögonen sattes behandlingen igång snabbt. Trycket i ögonen var bra, ingen sammanväxt och ingen synnedsättning. Och det var ju på något vis bra att det kom nu och senare i veckan när vi är i Lodon. Jag hoppas eländet lägger sig tills dess!
 
Ja, denna resa. Trots att jag fattat beslutet att vi ska åka brottas nu mammahjärtat med alla dessa känslor... Det märks på Lilja att det inte är många dagar kvar. Många frågor och funderingar. Gissa om jag blev glad när hon gav mig detta hjärta efter frukost:
 
 
Som en uppmaning att sluta grubbla. Att de kommer ha det fantastiskt bra med sin mormor och morfar!
 
/Josefine

Vardagen

Här är vi i tiden efter vattenkoppor. Tiden efter påsk. Med längtan om vårdagar. Lite resfeber som kommer krypandes i kroppen. Annars är det vardag. Denna vardag som jag fullkomligt älskar. Som jag önskar kunde vara åtminstone ett år till. Varje dag med de små här hemma gör mig glad. Jag märker att de har så mycket glädje utav varandra. Denna syskonkärlek som gör mammahjärtat varmt. 

Att vara hemma länge väcker frågor hos många. Längtar du inte efter jobbet?Blir du inte uttråkad? Finns det ingen risk att de inte blir tillräckligt stimulerande? Osv...
Nej, jag längtar inte tillbaka. Men tyvärr kan vi inte leva på en inkomst i alla evighet. Och nej, jag har inte långtråkigt en sekund. Det är underbart att blanda dagar med aktiviteter med en massa härliga hemmadagar. Som samhället och familjelivet ser ut idag är det större risk att barnen är överstimulerade. Jag tror det handlar om att våga ha lite tråkigt. Det är då fantasin kommer till barnen! Barn frågar ju egentligen inte efter en massa storslagna aktiviteter innan vi föräldrar introducerat det för dom. 

Att ta sparkcykeln nerför vår gata till bokbussen på måndagkvällar är ett alldels lagom äventyr för en 3-åring. Lika spännande varje gång...


/Josefine

RSS 2.0