josefinesmelodi

Det är mycket pusslande med vår tid just nu. Vi vill såklart få så mycket som möjligt klart på övervåningen i huset innan vi flyttar in. M har gjort en rivstart och jag ser till att denna flytt bli så smidig och bra för barnen som möjligt. Första lådorna är packade med sådant som inte används just nu och jag inser att det inte är så lång tid kvar! Igår var mamma här som vanligt och jag passade på att träffa Maya och lilla Lovisa. Jag hann inte med att besöka årets bokrea då, men jag och Elvin tog en liten tur idag på förmiddagen. Lite av en besvikelse i år, men som vanligt följen en hel del barnböcker med hem. För är det något jag tycker man ska skämma bort sina barn med så är det böcker!

 

Jag körde till Färgab innan babysimmet idag för en första titt på tapeter. Eftersom vi bara haft vita väggar i lägenheten är jag så sugen på lite mönster på väggarna. Och det finns så mycket fint! Vårt hus är från 1924 och vi vill behålla den känslan. Några provrullar fick följa med hem!

/Josefine

Nu kör vi!

 

Några steg fram och några bak. Så kan jag sammanfatta besöket på IKEA i onsdags. Jag, M, och Elvin åkte på en inspirationsrunda. Det känns så bra att vi inte ska göra den stora renoveringen på direkten, utan att vi kan bo in oss och tänka olika lösningar innan vi bestämmer oss. Om du nyligen gjort en köksrenovering, eller har några andra bra tips får du gärna dela med dig. Vad är du mest nöjd med och vad hade du önskat att du gjort annorlunda? Tacksam för alla tips! Just nu funderar vi mycket kring köket. Det är en viktig plats, eftersom det är det rummet som man tillbringa mycket tid och ska fylla många funktioner. Ja, vi tänker vidare....

 

Jag har passat på att träffa lite lärarkollegor denna sportlovsvecka. Långpromenad i tisdags med mina jobbakompisar och idag med fina Hanna. Mycket trevligt! Jag kan ju inte påstå att jag längtar tillbaka till jobbet ännu...

 

Efter att ha träffat Emelie med hennes familj i söndags passade jag på att stanna över natten för att hänga med Hillevi och lilla Matilda. Elvin slog sovrekord på 4 (!) timmar och jag och Hillevi hade som vanligt mycket att prata om. Och när Elvin äntligen vaknat hade de små gullungarna tid att lära känna varandra. Och det blev härliga sammarbetsövningar och kompisyoga...

 

/Josefine

 

Idag: En STOR dag för familjen Kleinfeld!

 

 

Vi har fått nycklarna! Flyttlasset går inte riktigt ännu, men åh, vad det känns bra i hela kroppen!

 

/Josefine

Min vecka har som vanligt rullat på i rasande fart. I måndags var jag och barnen på teater på biblioteket. En mysig liten aktivitet tycker jag. Lilja tyckte det var spännande och Elvin, ja, han var nöjd som vanligt. Sen hade vi finbesök från Tyresmo. Det är alltid lika roligt att träffas. Igår gjorde jag och Elvin lite ärenden på stan och sen bankmöte på kvällen. Och idag är det fredag igen. Vi har haft en hemmadag och laddar inför kalashelg och den kommande veckan som känns så spännande! Det killar i magen så fort jag tänker på det. Husägare. Det känns stort!

 

 

Jag är stolt över min kropp. Trots reumatism, med förslitningar på bäckenleder, värk och ständiga inflammationer, har den gjort drömmen om två barn verklighet. Jag är så nöjd över denna bedrift. På riktigt! Jag bryr mig inte om att magen fortfarande känns som en bulldeg. Eller att någon bristning här och där påminner mig om mina två graviditeter. Eller att brösten kommer vara helt utammade och hängiga när Elvin inte ska amma mer. FÖR DET ÄR HELT NORMALT! Kroppen förändras och den tanken tycker jag man som mamma ska förlika sig med. Vi måste våga vara nöjda med vad våra kroppar kan åstadkomma. Det är ju alldeles fantastiskt vad våra kroppar kan!

Därför blir jag ibland blir jag så ledsen. Förra veckan kom unga tjejers självbild upp på tapeten igen. Som så många gånger förut. En ny studie från folkhälsoinstitutet visar att:

"Fixeringen kring kroppen och hur mycket vi väger sprider sig ner i åldrarna. En ny studie bland 8.000 svenska skolbarn visar att varannan 15-årig flicka upplever sig själv som tjock – trots det inte alls stämmer överens med verkligheten. Och var femte 13-årig flicka bantar för att bli smalare."
från svt.se/nyheter

Jag blir inte förvånad. Jag hörde själv två flickor i förskolan (!) som diskuterade vilken disneyprinsessa som var finast. De kom överens om att Askungen vann över Snövit för Snövit var ju tjockast. Just då gör det ont i hjärtat. Jag hör ofta när jag duschar efter Elvins babysim hur flickor på lågstadiet hur de jämför kroppar, klämmer på små magar som inte alls är runda och hur de diskuterar mat på ett skrämmande sätt. Då gör det också ont i hjärtat.

Jag tror att vi alla har någon i sin omgivning där ett sådant här beteende utvecklat någon ätstörning. Och det är lika hemskt varje gång någon faller dit. Det är en hemsk sjukdom och det tar ofta flera år att ta sig ut ett sådant helvete. 

 

Den nya statistiken skrämmer mig. Extra mycket eftersom jag har två barn som ska växa upp med detta rådanade kroppsideal. Jag funderar mycket på vad man kan göra som förälder, eller vuxen överhuvudtaget. Och i en tidning listade de några punkter som kan vara värt att tänka på...

 

/Josefine

Tisdag idag. Lilja är på förskolan en stund och jag och Elvin ska strax åka till babysimmet. Jag är så glad att vi får ihop vår vardag så att jag och Elvin kan ha de där magiska 30 minuterna i bassängen. Jag har under det halvåret insett att det finns ingen som helst möjlighet att ge Elvin lika mycket tid som jag kunde ge till Lilja. Men det där dåliga samvetet som jag tidigare skrivit om har försvunnit. Så gott som helt och hållet. För varje dag ser jag hur Elvin njuter av att vara med sin syster, och någon syster hade ju inte Lilja=). Men det känns så roligt att få vara med denna lilla solstråle i vattenet, för han tycker det är så roligt.

Och just nu händer det mycket. Han har ålat sig fram här hemma i en månad ungefär. Och de sista två veckorna  ställer han sig i utgångsläget för att krypa iväg men har inte riktigt kommit på hur han ska ta sig fram därifrån. Utan då blir det ner på magen igen. Sen står han gärna en stund i plankan och blir lika frustrerad för därifrån kommer han inte heller framåt... Men åla på magen går riktigt snabbt!

/Josefine

Varannan tisdagkväll går jag och Lilja till Bokbussen. Det är ett lagom stort litet äventyr för en 2-åring som älskar böcker. Vi byltar på oss alla vinterkläder och ger oss ut i mörkret med våra reflexvästar. Bara det är ju spännande. Vi pratar om allt möjligt, smått och stort. När vi väntar vid hållplatsen, alltid vi och några pensionärer från området, känner jag Liljas förväntan varje gång. Och varje gång samma glädjetjut när bussen svänger in på gatan. När bibblan-påsen är fylld med nya böcker traskar vi hem igen och Lilja är så glad. 

 

Sådana här stunder är jag lycklig hela jag.

 

 

/Josefine 

Vi flyttade in i vår bostadsrätt hösten 2010 och vi har hela tiden trivts så fantastiskt bra. Men vi har hela tiden vetat om att detta inte är ett hem är något tillfälligt. Jag menar, hela familjen kommer ju inte sova i samma rum i all framtid... Därför har det blivit många tankar, funderingar och prat kring hus de senaste åren. Innan Elvin kom räknade vi mycket på kostnaderna om vi skulle bygga nytt, men insåg tillslut att det skulle ta för mycket tid. Där och då fortsatte vårt hussökande. Det som har varit så skönt är att vi aldrig känt någon stress. Detta har gjort att jag och M har hunnit med en hel del husvisningar... Ju längre vi bott på Kärleken, desto mer har vi kommit till insikt med att det nog är här vi vill fortsätta bo. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Vi har haft länge haft planer på att bosätta oss lite mera på landet och jag har till och med haft drömmar om egna höns. Sen har vi heller aldrig stängt dörrarna om att kanske flytta "hemåt" som så många av våra vänner gjort. Vi har skrivit listor med plus och minus med alla alternativ. Någonstans har vi ändå alltid landat i att när "det rätta" huset dyker upp så kommer det kännas i magen.

 

Och det gjorde på den där visningen i oktober. Båda kände att det var nog detta hus som vi gått och väntat på. Ett charmigt litet trähus. När budgivningen var klar och vi fick vår lägenhet såld har ett lugn infunnit sig i mig. Vi vet vart vi är på väg och nu är det inte lång tid kvar. Flyttlasset går ju inte så långt, men det känns ändå så spännande. Vi har en hel del renovering framför oss och med två små ban har vi bestämt att allt får ta den tid det tar.

 

Hur som helst, snart landar vi på Blåshammars gata!

/Josefine