Påminnelse

Förvandlingen av vårt hus har pågått i över 3,5 år. Projekten har avlöst varandra. Vissa perioder har varit mer intensiva och andra något lugnare. Med mantrat, "en sak i taget", som en ständig påminnelse känns det som vi börjar komma i mål. Ibland får jag påminna mig om resan hit. För ett år sedan saknade vi badrum och duschade i sex månader i vårt mindre charmiga gamla pannrum i ett gammalt badkar. M kunde inte stå rak, det var kallt på vintern och det är kul att barnen minns det som ett "supermysigt ställe". Denna höst njuter jag av extra åt vårt badrum som blev lika fint som jag drömt om. Och lite till... 


(null)


/Josefine

Helg

Igår struntade vi i växande tvättberg, fasadmålning, dammråttor, behov av storhandling och allmänt vadagsstök. Vi packade bilen med picknick, minigrillen och två glada barn och körde till Danska fall vid Simlångsdalen. Och där tillbringade vi hela dagen. På stora stenar vid vattnet i en skog. Hela dagen lite oroliga att Elvin skulle drutta i. Men det fick bra! Vattenfallet var bara ett stenkast ifrån oss. Träden som plötsligt blivit så vackert höstiga. Vi spelade UNO, kastade kottar, gjorde barkbåtar och fullkomligt njöt av denna fina dag. Samtidigt som klimatångesten finns gnagande i mig. Men en höstdag med familjen gjorde oss så gott. Barnen undrade hur många mil vi vandrat i skogen. Svaret på den frågan var 2 km. Men 2000m låter oändligt långt i barnens öron;). 

(null)

(null)

/Josefine 

Måndagslyxen

Min mamma och pappa har pysslat E idag. Och ingen trivs bättre en sån dag bättre än han! Dessutom skämmde de bort oss med att handla det som saknades inför denna hektiska vecka och kvällsmaten stod på spisen när vi kom hem. Det kallar jag måndagslyx!

(null)
❤️

/Josefine 

Sommar

Ja, en fin sommar blev det...

 
/Josefine
 

4

Denna höst blev mina lediga dagar något nytt. Inte det att bara ha den lyxen att inte jobba heltid. Utan nu är det en dag med Elvin. På tu man hand. Det är verkligen något nytt! En fyraåring har så fina tankar. En energi framåt som jag beudrar. En nyfikenhet som aldrig tycks tryta. 
 
 
Med en fyraåring kan man gå en promenad och för att leta efter de bästa backarna på Kärleken. Och lilla E ser mest möjligheter... "Mamma... Alla branta backar blir ju en nerförsbacke om man går upp och cyklar ner på rätt håll!"
 
/Josefine
 
 

Tack Mia

Mia Skäringer är en kvinna som jag beundrar på många sätt. Hennes serie i tre delar, "Kroppshets", är ett tittartips på svtplay i höst. När jag såg denna serie förstärks min tacksamhet gentemot min kropp. Denna kropp som känt så mycket smärta genom åren, burit och fött våra fina barn och den tar mig fram i livet. Vårt ärtstörda samhälle gör det svårt att bara få vara. Men kanske för att jag på nära håll sett vilken kraft de vidriga hjärnaspöken har jag inte orkat  hålla på att krångla. Orkar inte. Det gör mig ont att höra kvinnornas berättelser, om detta eviga hat. Tack Mia, för en tänkvärd serie! Du gör skillnad.

 

...

Ja, i förra inlägget sa det PANG och sen kom en mycket välbehövd semester. Denna varma sommar då jag tankat energi tillsammans med familjen. Sen blev dagar blir veckor och veckor blir månader. Nu är det höst och jag känner mig mer i balans och även om det som kallas vardag och familjepussel är i full gång. Vår tös har blivit skoltjej, lillkillen växer så det knakar och jag känner livet i mig. En vecka på Kreta gav oss dessutom en fin inledning av hösten. Denna vecka som jag alltid ska minnas.

  (null)

 
/Josefine
 


PANG

Jag har haft en hel del lugna helger. Och sen - PANG - så slår det till. Fullt schema, alla tre dagarna! Anna, fina lilla Anna, som nu blivit stor har tagit studenten. Vi firade med dunder och brak i fredags. Igår hade vi en sådan där magisk dag på en plats som gör mig så gott. Att få spendera hela dagen och kvällen med Mia och hennes familj gjorde det om möjligt ännu bättre. Och vi avslutade med en dag hos Ms pappa, med grille, kanotpaddling och fiske. En galet bra helg, men oj så skönt att vara hemma... Nu laddar jag inför sista hela arbetsveckan innan jag går på ledighet!
 
 
/Josefine
 

Som en pion...

Jag är så glad idag... Det är som att det bubblar i mig. För jag har blivit moster till en liten Annie Viola. Jag är så glad att jag nästan spricker. Som en pion som liksom exploderar!


(null)



Liten blir stor

Det är när man har ett barn med en lös tand (sedan typ januari!!!) som man förstår hur mycket den där gluggen betyder. Hur en liten människa kan längta så otroligt. Att det kan vickas, längtas och samtidigt vara lite skrämmande. Men så i veckan när tanden kunde peka ut i 90 grader och lite till, då fick M dra ut den. För jag tycker det är mer än lite läskigt med lösa tänder. När det liksom klickar när den vickas... Plopp sa det och Lilja var lyckligare än på länge. Men direkt så orolig om Tandfen skulle ta hennes nya dyrgrip. När jag såg hennes brev på silverbrickan med tanden kände jag att hon håller på att bli stor....

(null)

Och som tur var lämnade Tandfen en guldpeng men lät tanden ligga kvar...

/Josefine

Felprogrammerad

Detta sommarväder gör att man liksom blir lite felprogrammerad. Lurar mig att det är semester. Men än kvarstår det några veckor... Hur som helst är helgen alltid lika välkommen. Vi fick den äran att passa en liten prinsessa i fredags och mina två tog uppdraget på största allvar. Jag har laddat batterierna här hemma, läst, promenerat, bakat rabarberpaj och ätit massvis med rabarberpaj. Trots att det återstår en del jobb i trädgården innan semestern så trivs jag så bra på vår baksida. Jag blundar för den del som ropar "kom och hjälp mig!"  I lördags cyklade vi till stan för att äta pizza på Capri och idag avslutades helgen i Grötvik, där som jag mår så väl. Lilja badade som vanligt men idag avstod jag... Nu längtat jag så efter min systers bebis!

(null)

(null)

(null)

/Josefine 

Denna plats

Denna plats gör mig så gott... En härlig kväll i Grötvik blev bästa start för mig, denna långhelg. Barnen tog första doppet. Inte jag... Vi stannade ända tills godnattsagan. 👫☀️📖


(null)


/Josefine 

Förälder

När jag såg delar att Unicef-galan tidigare i veckan kände jag mig förfärad, förtvivlad och känslan av hopplöshet växte i mig. All denna grymhet. Alla dessa barn. Alla som inte har en barndom som överhuvudtaget kan jämföras med mina barn.Samtidigt kände jag en stolthet att jag och M varit världsföräldrar längre än vad vi varit föräldrar. Vi kan inte hjälpa alla, men vi gör i alla fall något. Vi räddar faktiskt liv, på riktigt! Är du inte redan världsförälder, bli det nu!
 
 
https://unicef.se/
 
/Josefine

15

Valborg 2003 stod jag vid majbrasan. Förälskad. Ung och ovetande om framtiden. Det är femton år sedan och jag har ingen aning om vart tiden tog vägen. Det jag vet är att jag har aldrig tvekat. Aldrig tvivlat. Marcus gör mig lite bättre och lite starkare varje dag.
 
Du har varit min i halva mitt liv! Vi firade med två lugna dagar i Göteborg.
 
/Josefine
 

Lunta

Jag insåg ganska snabbt att det finns en liten pyroman-gen som lurar i Ms famlij. När våren kommer, då ska det luntas på ängen bakom Nissalund. I söndags var det dags och vi var redo med vattenhinkar och spadar. Elvin jobbade stenhårt! Nu är våren verkligen kommen, även om denna vecka bjöd på riktigt aprilväder...

  (null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
(null)
 
  • /Josefine 

RSS 2.0