josefinesmelodi

Jag måste få lov att säga att mina båda pojkar var väldans stiliga i lördags...

 

Och jag som tjatade så när Lilja var liten om att tiden rusar iväg... Denna gång går tiden om möjligt ännu snabbare. I veckan blev min lilla prins 2 månader. Elvin är en stadig pojk som fortfarande sover en massa men när han är vaken är han mest glad.

När jag läser hur Malin Wolling beskriver " Den stora kärleken" inser jag hur olikt allting är. Mina båda graviditeter, förlossningsar och mina fina barn. Jag själv och alla runt omkring håller ju ständigt på att jämföra. Och det hör väl till. Hur magen såg ut de båda gångerna, hur förlossningarna gick till och om Elvin och Lilja är lika varandra osv. En del är såklart likt, men mer än jag trodde känns så olikt. Trots att jag fött ett barn tidigare var jag som nybörjare denna gången. Kanske för att man så ofta hör att det ska gå lättare andra gången. Därför blev denna förlossning lite av en chock. Det var värre. 1000 gånger värre. Om än någon timme kortare, men allt var så mycket mer. Hade jag fått veta innan hur timmarna skulle vara (vilket såklart är en omöjlighet) hade jag tagit en epidural redan på morgonen. För allt gick så otroligt långsamt men gjorde så ont att jag redan efter några timmar kände mig helt slut och ville gå hem och strunta i alltihop. Under Liljas förlossning gjorde det ju såklart också så ont att jag trodde jag skulle dö, men jag kunde ändå följa med i värkarna och jag var där på ett annat sätt. Som sagt, Elvin visade inte direkt att han hade bråttom att komma ut. Jag bestämde mig efter tio timmar för att ta den där ryggbedövningen som jag egentligen inte ville ha när jag började inse att lustgasen nog inte skulle vara tillräckligt denna gång. Smärtan var olidlig. Narkosläkaren kom in och skulle sticka och precis då kände jag att bebisen kommer. NU! Från att allt gått så långsamt ville plötsligt bebisen ut på en gång. Allt blev stressigt och det gick så fort. Därför var jag så chokad när min lilla prins plötsligt fanns där. Jag var inte där på samma sätt som förra gången på grund av allt kaos runt omkring. De där tårarna av lycka och lättnad kom inte precis lika fort. Men som tur var dröjde det inte länge innan chocken lagt sig. Efter några minuter började jag förstå att han faktiskt nu var här. Efter nio månaders väntan och längtan och femton långa dagar till var han här. Och Elvin var så värd att vänta på.

 

Så höstigt det blev så plötsligt! Men en kall och så solig dag som vi haft idag, då tycker jag bara att det är mysigt att kunna ta på sig lite höstkläder, tända ljus på kvällarna och tedrickande ökar från noll till hundra! Med det sagt passar det väl alldeles utmärkt med ett boktips. Jag har under de senaste dagarna plöjt igenom  fyrabarnsmammans Malin Wollins bok "En mamma blir till".

 

 

Jag har varje kväll slutat att läsa för att den inte ska ta slut för fort. Den är otroligt träffsäker och rolig och vänder sig till "alla om längtar, väntar och ska föda en bebis". Det är en bok som jag önskar att jag själv skrivit! Hon formulerar och beskriver gravditet, förlossning och allt däremellan på ett fantastiskt sätt. Igenkänningsfaktorn är med andra ord hög! "Det finns de som påstår att illamåendet bara är påhittat av gravida kvinnor som vill ha något att gnälla om. På latin heter det Enormus Kukhuvudus". Ja, precis så kändes det när jag kräktes både här och där och i en snödriva, när jag och Lilja fått hoppa av en hållplats tidigare än tänkt med alla bussens passagerare som publik. Hon behandlar även alla otrevliga ämnen så som hemorrojder, förstoppning (det nya ordet rövsten fick mig att skratta högt), slempropp, foglossning och nål i snippan. Hon har så rätt när hon beskriver denna outhärdliga smärta. Med Elvin trodde jag på riktigt att jag skulle dö. På riktigt. Eller åtminstone delas mitt i tu, hela jag. Hon har rätt i att det känns som att "pressa ut en chiffonjé med alla lådor utdragna genom chiffonjéns eget lilla nyckelhål". Det finns även det som hon kallar för "Det svarta kapitlet". För det blir ju inte alltid så som man önskar och längtar. En bok i höstmörkret att både skratta och gråta till. Och att bli alldeles varm i kroppen. För den stora kärleken känns precis så är...

 

På lördag är det dags för bröllopsfest. Våra fina vänner Elina och Kim gifte sig förra veckan i Paris och nu ska det firas. Det ska bli så trevligt och eftersom Elvin fortfarande är så liten (eller inte så liten, men så ung=)) så ska han såklart följa med på middagen. När Lilja var ungefär lika gammal var vi på Tobias och Mayas bröllop. Det funkade fint att ha med bebis då och jag hoppas att det går lika bra denna gång. Jag ska dock inte göra samma misstag som då, att ha en klänning som är besvärlig att amma i. Jag trivdes så bra i den mörkblå klänningen, men att sitta och fjockla med en säkerhetsnål innan och efter varje amning, det orkar jag inte med. När jag googlade på amningsklänning hamnade jag på mamalicious hemsida, där jag under graviditeten shoppade mammakläder. De hade en hel del fiffiga klänningar och även andra amningsvänliga kläder, men dolda öppningar och dragkedjor. Tummen upp för det! Och en klänning därifrån hänger nu i garderoben och väntar in lördagen.

 

/Josefine

Ibland inser jag hur lite som behövs för att lyckan ska vara total hos en liten bestämd 2-åring. Det kan handla om att få leverpastej på smörgåsen, fast man först trodde den var slut. Eller att få använda sina nya prickiga gummistövlar. Att få låna nya böcker på biblioteket. Att få dricka mjölken med sugrör när det är mellis. Att få cykla med trehjulingen hela vägen till öppna förskolan eller att få spela Ballongspelet tre gånger i rad. Nej, det krävs inte alltid så mycket. Och kanske var det därför vi först tvekade om vi skulle anmäla oss till Bamses familjegympa i höst. Lilja får fortfarande på sim en gång i veckan och man vill inte ha för många aktiviteter när de är små. Men efter att ha sett Lilja komma in i en stor idrottshall för första gången, i snabba gympabyxor och allt, då kändes valet rätt. Det bara lös i ögonen på henne. "Få jag spjinga runt mamma?", det var första frågan. Och som vi sprang, klättrade och hoppade. Vilken succé! Ikväll när jag nattade, och hon låg och pratade med sin Pippi  lät det "Föst komme tosda och tisda och lörda. Sen är det sönda och då är det Bamsegympa!"... Som det kommer längtas hela veckan. Och extra kul blir det när kusinen också ska vara med!

Jag röstade tidigare i veckan. Har du inte redan gjort det - TA DITT ANSVAR OCH RÖSTA! Jag ser det både som en rättighet och skyldighet.

 

/Josefine

Idag har lilla guldfisken varit på babysim för första gången. Elvin verkar gilla det precis som storasyster. Ser redan fram emot nästa vecka! 

/Josefine

Mysdagar med Elvin. Det är bra dagar.

 

I fredags var vi på kräftskiva i detta underbara sensommarväder. Kräftor är inte riktigt min favorit... men man kan ju tycka om en kräftskiva ändå! Vi hade en mycket fin eftermiddag och kväll. Pappa hade pyntat som aldrig förr och mamma hade som vanligt fixat underbart god mat. Kusinerna lekte och var som de själva uttryckte det "alldels stålliga", kossorna betade precis intill gräsmattan och lilla Elvin sov mest som vanligt...

M har börjat jobba denna vecka vilket betyder att vår nya vardag har börjat. Jag njuter samtidigt som jag hela tiden får brottas med ett dåligt samvete för det som inte hinns med. Tvätt som borde vikas, samtal som borde ringas och golv som behöver dammsugas (helst igår). Men framför allt att det inte finns lika mycket mystid över med Elvin som jag hade med Lilja. Och att Lilja behöver hela mig hela tiden för det behöver man när man är två år och storasyster. Extra mycket precis när jag ammar... Jag gissar att det är tvåbarnsmammans ständiga dilemma. Det är väl bara att lära sig att leva med det. Känslan av att inte alltid räcka till...

Liten Lilja. Stor vagn. 

/Josefine

Jag har inte bara investerat i amningssnälla kläder utan även i ett par nya, riktigt sköna walking-skor. Innan mina fötter blev alldeles för gravidsvällda beställde jag nya skor från nike.com. Och ni kanske minns att jag blandade ihop det här med US-storlekar och UK-storlekar vilket resulterade i att jag fick hem ett par i stl. 40,5 istället för 37. Nu tror jag visserligen att de i 40,5 skulle passat utmärkt när fötterna var som störst, men som ickegravid hade de blivit på tok för stora... Men nu, efter att ha letat överallt har jag hittat ett par som sitter helt perfekt! Det var nästan omöjligt att hitta ett par som inte var neongula, knallrosa, turkosblå eller vägverksoranga. Jag ville bara ha helt svarta och neutrala som funkar bra till vardags på lekplatsen och som promenadskor. Och dessa blev precis som jag tänkt mig, men bra pronationsstöd och inte för klumpiga. De kommer att användas flitigt! Jag ser fram emot många promenader i höst. 

 

 

/Josefine

 

När Lilja har somnat har jag, M och Elvin lite mystid tillsammans. Här är lite lugnare och lite tystare (läs mycket...) och vi lär känna vår nya familjemedlem. Han är en lugn och trygg liten kille som växt så snabbt att BVC-sköterskan igår trodde att vågen visade fel och när hon förstod att vågen visade rätt trodde hon att hon tagit fel journal... Men det var inget fel på vågen och jag förklarade att det var Elvin Kleinfeld som låg på där.  Jag har nog grädde i brösten och det viktigaste är ju att han växer och mår bra!

 

Förra helgen, den då det var regnrekord i västra Sverige, då var vi på Borås djurpark. Det var väldigt regnigt, men vi hade bra kläder och ett glatt humör =). Att komma iväg med bara familjen, sova på hotell och äta god mat på restaurang, det är livskvalité! Bilder från minisemestern kommer här!