josefinesmelodi

 

Sen jag blev mamma har insett att det här med amning är så laddat. Att amma. Att inte amma. Att amma offentligt. Att amma ofta. Att amma för sällan. Att sluta amma. Att amma länge. Och jag är så vansinnigt trött på det. Amma man sitt barn kan man inte amma för mycket. Man kan inte amma för ofta. Det handlar inte bara om att ge föda åt sitt lilla barn. Det handlar lika mycket om trygghet och närhet. Låt mammor som kan och vill amma amma ifred. Och låt de mammor som inte kan/inte vill mata med flaska. Eller lite både och. Döm ingen mamma!

 

För min del har det funkat bra, riktigt bra båda gångerna. Jag har sluppit mjölkstockning och inflammationer och jag har varit bekväm i att amma överallt. Här har det istället varit svårare att sluta, svårt att börja äta. Det är inget jag har velat stressa fram, och låt mig sammanfatta att det har tagit lång tid. Med Lilja vände det väl runt 9 månader. Men med Elvin var det amning som gällde för hela slanten fram tills dess han var 11 månader. Inte lätt att börja äta något om man sitter och kniper igen munnen och blundar vi matbordet... Den här gången bestämde jag mig direkt för att inte stressa upp mig. Att låta det ta tid.

 

Med Lilja blev det något abrupt slut precis när hon var 1 år, pga. medicin och att jag någonstans hade i mig att man liksom inte ska amma efter det första året. Men det har jag kommit underfund med att det är ju vad alla andra tycker. Alla andras åsikter som faktiskt inte betyder någonting. Allas kommenarer att nu är väl ändå Elvin en stor kille och inte behöver han väl amma. Ska han amma tills han är 15 år? SUCK!

 

Jag är så glad att jag denna gången lyssnade på Elvin. Lyssnade på mig. Det har blivit en så naturlig avtrappning. Och söndags i när jag ammade kände jag att det här var nog sista gången. En mycket konstig känsla. Jag har ammat denna lilla prins i 440 dagar och nätter. Jag kan väl sätta ett snitt på 12 gånger/dygn. Jag menar när han var liten var det ju så gott som varannan timme, en period var det galet mycket amning om nätterna och nu sista tiden har det blivit färre gånger.

 

 

Inte konstigt att det känns tomt, lite sorgligt och kanske ändå lite befriande.

 

 

  

/Josefine (fd. Jossan-Kossan)