josefinesmelodi

Alla dessa oroligheter runt om i världen. Jag är orolig. Denna massiva flyktingkatastrofen har berört mig hela hösten. Bilderna på små barn i livsfarliga båtar. Jag har försökt hjälpa till genom insamlingar och kört flera vändor med kläder till Röda Korset. Men trots det har det känts svårt att ta in. Det är för stort och svårt att greppa. Jag är stolt att bo i ett land som vill hjälpa. Som står upp för solidaritet och medmänsklighet. Trots att de rasistiska vindar som blåser skrämmer. Jag förstår att alla världens flyktingar inte kan bo i vårt land. Alla länder i Europa måste ta ett större ansvar. Men fram tills det blir verklighet får vi anstränga oss till det yttersta. Det är inte flyktingarna som ska stå ut den frustration som många känner. Det är politikerna ute i Europa. Vi måste hjälpa tillsammans. 

 

Igår knackade verkligheten på min dörr. Världens kontraster blev så tydligt. Jag och barnen skulle till öppna förskolan. Men dessa lokaler fick fungerar som tillfälligt flyktingmottagande. Vi fick vara inne i kyrkan istället. Efter ett tag kom det kvinnor och barn och deltog i sångstunden. Det fanns tid för barnen att leka tillsammans och tid för oss vuxna att samtala. Som ett slag i ansiktet denna brutala verklighet. Jag pratade med Salam. En 20-årig tjej från Eritrea. Ingen i familjen kvar i livet. Äger bara kläderna hon har på kroppen. Hon är mycket trött efter en lång resa. Jag beundrar hennes mod att genomföra denna långa flykt, alldeles ensam. Bakom varje människa finns en historia. Och den påminner inte det minsta om vår verklighet.

 

Jag och barnen gick tillbaka på eftermiddagen med saker vi ville ge. Där fanns en pojke från Afganistan, något yngre än Elvin. Jag hade samlat ihop en påse med kläder. Föräldrarna grät av tacksamhet och det gjorde så ont i mitt hjärta. Lilja gav en jämnårig flicka en målarbok och ett gosedjur som hon valt med omsorg ur sin alldeles för stora samling. Salam fick en påse med kläder och skor som ändå bara tog upp plats i min garderob. Hennes leende gjorde mig så glad!

 

Ja, när verkligen knackar på blir kontrasterna obegripligt stora.