josefinesmelodi

Efter att ha promenerat, med känslan att studsa upp för Högelidsbacken, med svetten härligt rinnande nerför ryggen i två dagar kände jag redan igår att det var på väg. Det började på morgonen. Benen kändes blytunga trots att vägen ner till stan bara består av nerförsbacke. Som en liten skavande ärta i bäckenet som irriterar. Och i natt kom värken tillbaka. Jag vaknade och det känder som bäckenet var en stelnad cementklump som ville explodera. Nu när jag ammar kan jag inte ta min medicin. Konstigt nog vaknade jag glad, trots att jag var så stel att jag hade svårigheter att komma upp ur sängen. För jag har lärt mig det här nu. Och denna gången tänker jag inte deppa ihop. Jag vet att under dagen blir det alltid bättre. När Lilja är så underbart go, och ger så mycket energi går allt så mycket lättare. Vi har varit ute och gått i blåsten, inte särskilt fort, men det spelar mindre roll. Min kropp är så här och jag försöker göra det bästa utefter mina förutsättningar. Förhoppningsvis ger inflammationen med sig efter någon dag så jag slipper ta någon spruta. Nog om detta! Nu ska jag äta lite lunch medans prinsessan sover och lyssna klart på David Hellenius sommarprat.

 

Sen kanske jag också ska passa på att vila lite...

 

/Josefine