josefinesmelodi

När jag var liten hade vi en söt jakthund som hette Fia. Hon var lydig och lagom liten. Tyvärr hade hon epilepsi och fick en del rätt läskiga anfall. Men hon var snäll. Och så belv hon påkörd och dog. När det var dags för nästa hund blev det en Millie. Också inte så stor. Men hon hade en form av hund-ADHD vilket resulterade att hon alltid var valp. När hon skulle leta rådjur letade hon en liten stund och sen kom hon tillbaka till pappa med en pinne. Snäll men trög. Efter ett tag blev hon konstig och rädd för allt, för broar, små kalvar och människor. Kanske hörde det ihop med ADHD:n men i vilket fall fick vi avliva henne eftersom hon var psykiskt sjuk. Våra hundar har jag såklart tyckt om men jag är inte född till en hundälskare. Dessutom har jag som vuxen utvecklat någon form av hundfobi när det gäller medelstora och stoora hundar. Det är som dom viskar till mig: passa dig för annars biter jag! Speciellt schäfrar och sånna kampmodellerna... För att inte tala om dom som är typ stora som en ponny och ser ut som kalvar. Dom senaste dagarna är det någon jävla hundägare som fikar på Espresso House och binder eller rättare sagt lägger kopplet vid min grind. Och så är det såklart en stooor kamphund. - Grrrr, säger han till mig. Jag måste ju passera eftersom jag inte har någon annan väg in. Hjärtat börja klappa hårt och jag börja rabbla ett mantra: -Jag är inte rädd, jag blir inte attackerad... Försiktigt knappar jag in koden och det känns som jag gör inbrott i mitt eget hem eftersom den där vakthunden följer alla mina rörelser. - Grrr! Tillslut kommer jag förbi: -Jag är inte rädd, jag blir inte attackerad... Snabbt stänger jag järngrinen bakom mig och pustar ut. Så om det är någon hundägare som läser detta inlägg vill jag med detta förklara att alla älskar inte hundar. Man kan vara rädd, riktigt rädd!

- Jag är inte rädd, jag blir inte attackerad...