Liten blir stor

Det är när man har ett barn med en lös tand (sedan typ januari!!!) som man förstår hur mycket den där gluggen betyder. Hur en liten människa kan längta så otroligt. Att det kan vickas, längtas och samtidigt vara lite skrämmande. Men så i veckan när tanden kunde peka ut i 90 grader och lite till, då fick M dra ut den. För jag tycker det är mer än lite läskigt med lösa tänder. När det liksom klickar när den vickas... Plopp sa det och Lilja var lyckligare än på länge. Men direkt så orolig om Tandfen skulle ta hennes nya dyrgrip. När jag såg hennes brev på silverbrickan med tanden kände jag att hon håller på att bli stor....

(null)

Och som tur var lämnade Tandfen en guldpeng men lät tanden ligga kvar...

/Josefine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0