josefinesmelodi

Snart är Lilja 1 år och jag har slutat att amma även på natten. Det känns både lite skönt och sorligt på samma gång. Att amma har varit alldeles fantastiskt mysigt. Men nu får det vara bra. Nu är tid för ny behandling. För jag är trött. Trött för att jag inte få sova. En Lilja som drömmer och härjar ibland om natten hade varit bra nog. Men när värken kommer smygande efter midnatt och jag bara ligger och väntar på att morgonen ska komma så att jag kan väcka den stela kroppen igen, det blir lite övermäktigt även för mig. Ingen natt utan värk sedan mitten av augusti. Som knivar in mellan skulderbladen. Så behöver jag kunna.

 

Jag var i Spenshult idag och min läkare tyckte jag hade kämpat länge nog. Tyckte nog att jag skulle börjat behandlingen bra mycket tidigare, att jag skulle tänka mer på mig... Att jag borde ta en kortisonspruta, men som jag gärna vänta några dagar till med. Låta kroppen försöka läka lite till. Jag framförde i alla fall min önskan att få sova. För jag är trött. Och nu håller jag tummarna att dundermedicinen som jag hämtade ut på apoteket idag ska göra susen.

 

Annars då? Jodå, trots helvetesnätter har jag dagar som är de bästa någonsin. Varje dag ett litet äventyr. Denna lilla Tulta som har så mycket liv i sig. Och denna energi smittar av sig. Jag är så förälskad i henne. Och nu försöker hon med hela kroppen och med några ord visa vad hon vill. För vill, det gör hon mycket =). Mammaaaaa! Pappaaaaaa! Tittatittaaaaa! Naaaeeee! (betyder nej), Daaaaaaaa! (betyder där/den/det) Vooovvooooov! Just nu är det mest "Naaaeeeee!", tydliga och mycket bestämda...