Att tacka ja
Det tog mig ungefär fem år som mamma att det skulle kännas helt rätt att låta barnen sova borta. Även om jag vet att barnen är som hemma hos mina föräldrar så har det alltid skavt i mig och känts avigt. Men när barnen vuxit och blivit äldre så kommer
det önskan från dem att sova borta. Inget påtvingat, att vi ska iväg och måste lämna och genast skaver det mindre. Och igår, när mamma och pappa kom hem från Dublin och erbjöd sig att ta med Elvin så att jag och Lilja kunde vila upp oss ordentligt,
utan att vara klätterställning, tackade jag ja. Utan minsta känsla av dåligt samvete. Denna envisa förkylning vill nämligen inte släppa taget om oss. Jag blir så varm i hjärtat när Elvin och min pappa smider planer om hur de ska köra ved imorgon,
spela spel och kanske gå ut med grannnens hund. Jag tycker dessutom det är otroligt mysigt med lite tid på tu man hand med Lilja.
/Josefine
Kommentarer
Trackback
